Det här är jag

50+
Oftast glad, ibland ledsen. Och ibland nere för räkning med panikångest.
Mamma till store D, farmor till lille D, faster till stora P och lilla M.
Matte till Muffins och Rosa
Jobbar som kundrådgivare på eon och trivs mycket bra med jobbet och mina arbetskamrater.
Älskar att skriva


tisdag 10 september 2013

Lite allvar

Jag nämnde tidigare om att jag kommer att ändra lite här på bloggen och nu är det dags att avslöja vad som blir ändrat.

Inte mycket.

Jag kommer att skriva som jag har gjort hittills men jag kommer även att använda bloggen som en form av dagbok med plats för lite djupare tankar. Jag har verkligen funderat på om jag ska göra det eftersom det ibland kan vara svårt att uttrycka sig så att det trots allvaret blir någorlunda uthärdligt samt inte för tungt eller tjatigt för den som läser. Vi får väl se hur jag lyckas med det, det går alltid att radera allting.

Vad som gör att jag vill ge luft åt mina tankar och funderingar lite mer?
Jo, detta:

Hej, jag heter Kirsi och jag är beroende.

Jag lånade och läste Sockerbomben i din hjärna av Bitten Jonsson och det var som en knytnäve rakt i nyllet, så mycket föll på plats.

Jag äter LCHF-och har slutat med pasta, bröd, potatis, frukt och andra snabba kolhydrater och precis som alla säger så försvinner godissuget efter någon dag. Att sluta äta socker är inget svårt, jag kan sluta hur många gånger som helst. Problemet är att jag alltid trillar dit igen. Till och med när jag inte är sugen på sött så säger min hjärna att den måste ha sitt socker för att överleva och jag stoppar något sött i munnen. Vilket får min hjärna att explodera i ett "rus".

I boken beskriver Bitter hur hjärnan blir "kidnappad" av beroendet och så är det verkligen. Det är skönt att veta att det faktum att jag trillar tillbaka i sockerfällan har inget med karaktär att göra utan det är hjärnans kemi som ställer till det. Det är inte taskig självkontroll som gör att jag äter kanelbullen utan det är hjärnan som behöver kicken i lustcentrum, kicken som den är van att få.

Trots att det handlar om hjärnans kemi så är man inget viljelöst offer, det går att arbeta med sig själv och ändra sitt beteende så att det inte är beroendet som styr. Det viktigaste är att erkänna att man är beroende och att beroendet är starkare än jag. För inser man det, verkligen inser det med hela sitt väsen så kan man bli uppmärksam på sitt beteende och vartefter ändra det.

Jag (det blir mycket jag här) jobbar med det här, det känns löjligt att påstå att sockerberoendet styr mig men det är sant oavsett hur löjligt det än känns och låter. Jag menar, det är inte mycket till kontroll jag har när jag inte kan gå in i mataffären utan att (oftast) köpa något som är fullt av socker. Det är inte kontroll vi pratar om när jag blir nästan gråtfärdig när jag inser att jag kan inte äta något med kolhydrater. Kontrollen är långt borta när jag utan att tänka på saken tar bullen/godiset som bjuds utan en tanke på att jag faktiskt kan tacka nej.

Jag kommer till att börja med jobba med de hjälpmedel som Bitten tar upp i boken, ett av dessa är att föra någon form av journal och det är det jag tänker använda bloggen till. Även AAs 12stegsprogram nämns och jag kommer att gå in på stegen, om det funkar ensam eller om det behövs en grupp får tiden utvisa.

Så, jag bjuder dig med på denna resa i kampen mot beroendet. Tankar och kommentarer tas tacksamt emot, likaså peptalk. Elaka kommentarer försvinner snabbare än ögat.

Har du ett eget beroende? Ta gärna kontakt med mig så kan vi bli starka tillsammans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar